Minnet av Anne Frank ska inte skydda makten

Illustration: C Altgård/Konkret

Minnet av Anne Frank kan inte vara till för att skydda makten – utan måste vara till för att skydda människan. Anna Ardin minns Anne Frank, och ser hennes ansikte i barnen från Gaza.

Jag tror fortfarande, trots allt, att människor i grunden är goda.
– Anne Frank, 1944.

Den 18 juli 1945 kollapsade Otto Franks värld. På Röda Korsets listor besannades vad han fruktat i månader: Annelies Marie Frank. Margot Betti Frank. Bredvid deras namn – små kors. Bekräftelsen. Hans döttrar var döda.

Veckor senare mötte han Brilleslijper-systrarna, som hade överlevt Bergen-Belsen och kunde vittna om Anne och Margots sista dagar, hur Margot dött först och sedan Anne. Otto Frank skrev till sin kusin: ”Nu vet jag hela sanningen.”

Och så fick han dagboken – den rödrutiga, med bladen fulla av Annes slingriga skrivstil. Rösten han återfann var lysande: filosofisk, sårbar, rebellisk. En tonåring med vassa iakttagelser och stora drömmar. Otto ägnade resten av sitt liv åt att göra henne till den symbol hon blev och den röst som nazismen försökte tysta blev odödlig.

Plågsamt relevant röst

Jag läste hennes dagbok i skolan. Jag var bara ett barn, som Anne när hon dog. Det var då bara drygt 40 år sedan hon svalt ihjäl i ett kallt barackläger. Nu har det gått ytterligare snart 40 år, men aldrig har hennes röst känts mer plågsamt relevant.

Anne och Margot dog av tyfus och svält efter månader i förvar. Nedbrutna, magra, sjuka – men tillsammans. I sina sista dagar klamrade de sig fast vid varandra i det kalla lägret.

När jag såg en lista med namn på barn bland de tiotusentals döda i Gaza kom jag på mig själv att leta efter unga tonåringar – Fadwa Al-Astal, Sarah Hassouna, Aya Abu Qouta – för att se Anne. Jag ser flickor som klamrar sig fast vid sina syskon i ruiner, som svälter, som skakar av skräck. Jag ser Bergen-Belsen, min barndoms språk för ondska, i nutid på Instagram. Och det gör ont att säga det, för jag vet att jämförelsen är förbjuden. Jag vet att den väcker vrede. Jag vet att den hotar mina uppdrag, min karriär och mitt anseende. Men det är vad jag ser.

Etnonationalism

Jag minns hur vi i skolan läste om hur människor delades in i vi och de andra. Om hur barn, inte så olika mig själv, förföljdes och dödades för att de var i vägen för någon annans idé om livsutrymme. Anne och Margot dog i ett system som byggde på etnonationalism, på hat mot det avvikande, på en världsbild där vissa människor inte kunde finnas.

Vi säger att vi minns. Våra politiker går i minnesvandringar, tänder ljus, citerar Anne Frank. Men när barn i Gaza dör i tusental, i vår tid, stannar de hemma. Deras makt att hejda det fruktansvärda som aldrig mer skulle få hända förblir oanvänd. Inga tal. Inga tårar. Bara avståndstaganden från oss som protesterar.

När någon skrev Gaza på en staty av Anne fördömdes det som antisemitisk vandalisering. Jag förstår reaktionen. Det gör ont att se hennes minne behandlas respektlöst. Men jag tänkte också – det kanske inte var menat som hat? Tänk om det inte var ett skuldbeläggande utan en samhörighet? Tänk om det inte var en skändning utan ett rop på hjälp? Ett försök att säga: Snälla, se Anne i Gaza.

Antirasister pekas ut

Den tolkningen var otänkbar för Alice Teodorescu Måwe, som istället återigen utnyttjade tillfället att attackera Palestinarörelsen. Trots sitt uttalade förakt för mångkultur och sin kamp för att stärka de högernationalistiska auktoritära arvtagarna till nazismen, vill Teodorescu Måwe gärna peka ut antirasister som de verkliga rasisterna. Lorena Delgado Varas tog avstånd från klottret, men svarade att det kunde finnas en annan tolkning. Min tolkning. För det straffades hon hårt. Hon blev en symbol för ”antisemitismen i Palestinarörelsen” – inte för vad hon sagt, utan för att hon “visat förståelse” för förtvivlan.

Det är så empati misstänkliggörs. Den som sörjer fel barn gör sig misstänkt. Den som ser speglingar, som försöker hålla ihop människovärdet, anklagas för att relativisera. Vi som vill förhindra fler Anne, fler Margot, fler Fadwa – vi görs till måltavlor.

Samtidigt låtsas makthavare skydda det judiska, när det i själva verket är något annat de försvarar. De säger sig stå upp för judars säkerhet – men vill förbjuda centrala judiska praktiker. De kallar det konsekvent – men använder antirasismen som täckmantel för att stödja ett krig där barn bombas, svälts, torteras. Som om krigsbrott vore en judisk angelägenhet.

Det är inte nytt. I Europas historia har makten ofta placerat judar i mellanpositioner: utestängda från gemenskapen, men använda som målvakter eller verktyg. Som långivare när andra inte fick, som rådgivare vid hovet, som undantag i ett system som snabbt kunde vända dem ryggen. När missnöjet växte kunde makten bekvämt peka mot judarna istället för mot sig själva.

Judar blir symboler för Israel

I dag upprepas det. Israel likställs med det judiska folket. Och när folket förfäras över våldet, riskerar vreden att riktas inte mot regimen, utan mot judar över lag, som ännu en gång gjorts till symboler. Men Israel är inte det judiska folket. Och det judiska folket är inte Israels regering. Den som inte förstår det, eller låtsas något annat, förbereder nästa katastrof.

Vi som minns Anne, vi som ser hennes ansikte i barnen från Gaza, vet att tystnad inte är ett alternativ. För minnet av henne kan inte vara till för att skydda makten – utan måste vara till för att skydda människan.

Och så länge vi vågar se, vågar känna, vågar tala trots allt – finns fortfarande möjligheten att Anne får ha rätt. Trots allt.

Anna Ardin